ewisen

Som en resa efter Torneälven.... Till en början sitter man ensam i sin eka, högst upp i träsket... Här är älvens början. Sakta driver båten mot forsar, förgreningar och sel. I det lugnt porlande vattnet, med sikte på havet... Kanske känns den tuffaste fors oändlig, men ändå tvingas man mot sina känslors vilja att klara av den, utan åror... för att senare efter älvens långa drag ta sig an de vildaste forsar och svåraste bakvatten. Som ensam skeppare kan man aldrig förutse vad älven har att erbjuda under resans gång, då väder, vind och kunskap spelar väldigt stor roll. Väder och vind kan man aldrig själv styra över, men kunskapen får man utav alla de forsar man lyckats besegra, såsom mod, styrka och förmågan att kontrollera sig själv. Då har man förtjänat sina åror. Den som lyckats styra sin eka i den vildaste forsen har nog överträffat sina egna förvisningar och kunskaper, vunnit mod till sitt eget hjärta och skapat nya kunskaper och förutsättningar inför resans nästa fors.... Där älven grenar sig, skapas nya val i livet. Förändringar på både gott och ont. kanske möter man en kamrat, en själsfrände, kanske får man helt plötsligt hjälp vid årorna? Här skapas rättvisa, såsom orättvisa och missförstånd. Men har man hjälp vid årorna, så kan man tillsammans med denna själ besegra alla stockar som står ivägen. de lugnaste vatten som finns efter älven, det är här det finns plats för njutning, kärlek och fina stunder och vad är bättre än att dela just de finaste, lugna vattnen med en betydelsefull kamrat. Någon som kan bevittna de bästa stunderna under resan efter älven. Ekan glider nu en aning saktare, förbi alla vackra vyer och vidder.. här behövs inga krafttag av åror för att styra båten, vi möter nästa fors tillsammans, med en känsla av att allt går att övervinna.  Kärleken kan kännas otrolig, oändlig och helt underbar.. precis som den alltid borde kännas. men precis som en resa efter älven, så möts man tillslut av en skarp krök, en vild fors eller ett grund. Nu finns använding och plats för all den kunskap man skaffat sig under resans gång. Att dela med sig av sin kunskap till sin kära vän i ekan, skapa förmågan att tackla problemen tillsammans. Detta kan vara den största beprövningen man ställs inför, den tyngsta forsen att besegra, eller så kan det bli den mest lyckade erövringen man gjort tillsammans med någon. Nu inser man även hur mycket kärlek som behövs för att fortsätta resan tillsammans med sin vän. Kärlek är underbart, ingen människa kan leva utan att älska! Vem vet, kanske klarade vi av den vilda forsen tillsammans, kanske inte...? Hur som helst så måste resan efter Torneälven fortsätta, trotts de hinder som påmötts. Ensam eller inte, de minnen som skapats kommer ändå alltid att finnas kvar. och dessutom har man nu skapat sig den mest värdefulla kunskap om livet, man har lärt sig att älska.  Det finns en speciell plats efter just Torneälven, en plats där tiden står stilla, där det finns tid för försoning, tankar och självbejakning. Denna plats behåller jag i mitt hjärta, endast den som står mig närmast om hjärtat, den som fått styra min båt i en vild fors, endast den som gett mig tillit, kärlek och värme får tillträde till min speciella plats efter älven.  Den enda vetskapen man har i beredskap under denna resa är att älven tillslut mynnar ut i havet. Än är det lång väg kvar, än finns det forsar att besegra, lugna vatten att njuta av. Det går alltid att önska sig nya åror, det finns alltid nya val och möjligheter. Men målet är alltid att klara av nästa fors, skapa sig kunskap om älven och finna ro att tänka på minnen och stunder som format en till just den man är...  ....................................   Man formas till den skeppare man vågar vara, de forsar och vilda vatten man möter hjälper en att inse hur man lever livet. I de tuffaste lägen gäller det att vara stark vid rodret, medans de lugna vattnen bjuder till avslappning och njutning. Hur skulle det gå om ekan du sitter i, plötsligt en dag går på grund, vältrar eller tar in vatten...? Passiviteten får dig att tillslut drunkna i älvens djup. men agerar du kvickt, så finns hopp om en fortsatt resa... Man skapar sig de möjligheter man förtjänar.   Att svikas eller svika under resans gång kan förvärra mer än man själv tror. Om samvetet tynger dig, så märks detta på ekan, som sakta blir tyngre, kanske vältrar eller till och med går på grund. För vem har ork att bära med sig extra kilon av tyngd som helt i onödan uppkommit av djävulskap och orent tänkande? Man kan aldrig förutspå vad som sker bakom nästa krök i älvens strömmar. Man kan höra bruset av en fors, se en glimt av solsken eller gripas av tystnaden. Nu kan man bilda sig en egen uppfattning om vad som har att vänta en. Att positivt bemöta en stark ström, gör att du troligtvis kommer ur den ännu mer positiv. Inställningen är viktig. När du sitter i din eka efter älven som för dig mot havet.... Saknaden efter sällskapet vid årorna är stor, större än man anat.. Men för att ensam klara av de vilda forsarna krävs nu att blicken är riktad framåt, vikten jämnt fördelad över ekans mitt och en inställning som får en att självmant ta sig genom älvens porlande vatten. Att alltid bära med sig av minnen, goda stunder och skratt är att förgylla vardagen. Detta kan vara en räddning i svåra situationer, en tanke om vidare hopp och önskningars uppfyllelse i livet. Så ta nu dina åror, rikta blicken framåt och var inställd på att en dag få se älven mynna ut i havet! Vad som händer och sker under resans gång kan man nog inte sia om, men att hoppas på en solig och fin färd kan hjälpa när regnet öser ner och fyller ekans botten?. Ta hand om varandra, uppskatta det du vart med om så här långt under resan efter Torneälven och våga älska!   // Evelina