ewisen

Har just haft en lugn liten stund med min underbara son. Bara myst, umgåtts och pratat med varandra.. insåg även att tiden bara springer iväg! Nyss var han ju en liten skorv, helt oumbärlig och beroende av sin mor. Nu har han börjat ta ton reält! Jollrar på som aldrig förr, står stadigt (när man håller i honom), drar sig lätt upp i sittande läge med lite hjälp och skrattar för fullt mellan varven. Vilken tur att jag har honom i mitt liv, vad skulle jag annars göra? Han får en alltid att le tillbaka, när han charmar med sina skratt och busiga blickar! Och det är ju så, att även om jag mår mindre bra och är deppig just nu, så måste jag alltid finnas till för honom, vara vid hans sida och ta hand om honom... Att det är tungt att vara ensamstående, kan man absolut inte neka! Men men destomer får jag ta del av all glädje och framgång! 

Att dela all denna glädje med någon annan, kan vara det mest underbara som finns! Att få sitta tillsammans och studera det lilla livet, som just börjat le. Detta är jag oerhört tacksam över att jag fått uppleva!!! 

... kanske är det just så, att man inte riktigt inser vad man har, förän man förlorat det. 

Känns väldigt bra att ha vännerna omkring sg nu! Sålänge jag har er, så har jag alltid någon att dela glädje med!! 

Nu ska jag fortsätta att vara social med Isak, sätta mig tillrätta i soffan och ta tid på mig att uppskatta det jag faktist har, istället för att deppaöver det jag gått miste om.. vem vet, kanske framtiden bär på något gott!?, kansle inte.. det kan man ju faktist ite veta.... 

Att tvinga acceptera något som är helt mot sin egen vilja.... är extra tungt när hjärtat virvlar av känslor... Men att lära sig uppskatta saker och ting är viktigt och hur ska man någonsin lära sig det om man aldrig är med om motsatsen!? 

För övrigt så är jag väldigt less på allt skitsnack och alla rykten som går! Måste säga att just detta är en väldigt stor nackdel med denna lilla stad!!!!! Sköt er själva och skit i andra!!!

Saknaden efter sälskapet vid årorna är stor!

//Me