Att ge men inte få någonting tillbaka......
Det känns som att jag ofta råkar ut för detta dilemma... Inte för att det drabbar någon så väldans hårt, men ibland känns det väldigt surt och tråkigt. Allra helst när det är kärlek, tillit eller hopp... Det är alltså jag som drabbas i slutändan, alltid! Då är det tur att jag råkar vara en exeptionellt positiv människa.. Positivitet gör att man förtränger det som förefaller negativt på ens egen bekostnad. Nåväl, det knasiga i kråksången är att jag faktist börjar fundera över hur många gånger man ska ta sig igenom detta...? vara stark, kämpa med dessa funderingar, se besvikelsen i vitögat och helt enkelt se det som man byggt upp, bara rasa ihop..... Är jag för snäll, har jag för höga krav eller är det bara så att min personlighet råkar vara tuff att matcha!? Dessa frågor lär man nog aldrig få vettiga svar på, men det känns rätt skönt att bara ställa dem rakt upp och ner i luften.... så att säga! :)
Jag har råkat ut för en enorm separationsångest!! Har packat min resväska för att fara iväg till Sundsvall över helgen. Har fått äran att gå på bröllopp och dop (inte var dag). Dessvärre ska inte min Prins Isak med på resan, då han ska tillbringa helgen med sin pappa. OOOoooooOooJJJ vad jag kommer att sakna honom! Så är det att vara mamma och värre separationer lär man väll säert vara med om! - hemska tanke!!!
Mariela ringde idag, oj så glad jag blev av hennes röst och uppmuntrande ord!! Vad skulle man göra utan alla dessa männsikor som ständigt finns vid ens sida!? jag är oändligt tacksam!
Nu ska jag packa det sista av pinalerna som skall med å resan, slå in en doppresent och sedan blir det nog duschen nästa!!
* Vem kan leva utan att älska?
//Evvan
Kommentarer
Postat av: Helena
Gumman, du vet förr eller senare så dyker det upp något väldigt bra, som du verkligen är värd och som gör dig lycklig. Bara den som orkar vänta får se :-)
Trackback